I tidernas begynnelse hade Grappa en aning svårt att lämna ifrån sig saker som hon ansåg var hennes. Dessutom levde hon efter devisen ”finders keepers” i kombination med ”allt ditt är mitt, och allt mitt ger du faan i”. Det märkte jag redan första gången jag träffade henne när hon var 5 veckor och hängde som en ilsken piraya i min schal hemma i Dalån. Detta beteende följde hon upp med stor inlevelse de första veckorna i vårt gemensamma liv. Vi hade diskussioner om allt från äckliga saker hon hittade på promenaden till Ulfs 20 kg tunga westernsadel som hon vid flera tillfällen försökte ruska ihjäl. Tänk er det bildligt; en majonäsvalp stor som en tvåliters mjölkpaket ruskandes i nåt så stort och tungt. Att jag tydligt förklarade i våra utvecklingssamtal att den kon redan var död, uppäten och delvis omgjord till nåt som inte var hennes imponerade föga på damen. Hon samlade saker på hög under soffbordet, kuddar, skor, mattor, strumpor och allt annat som fanns inom räckhåll. Sen la hon sig uppe på högen och vaktade det med liv och lust. Ulf som levt ett stilla hundliv med sina tyska säckpipor skakade på huvudet och muttrade saker som att någon skulle sitta uppflugen på köksbänken och ringa efter hjälp när den hunden var 6 månader och hade större tänder. Som tur är blev det inte så (hade det mot alla odds BLIVIT så hade jag vart tvungen att sluta umgås med Ulf, alternativt fått höra det till min sista dag). Idag har jag vänt trenden, och det är jag som säger ”allt ditt är mitt, och allt mitt ger du faan i tills jag säger nåt annat”. Det funkar ganska bra, men det gick inte lära henne det med klicker. Hon kan fortfarande grisa lite i nån skyddsärm som sitter på en figge som är nån liten aning gummiaktig, eller som inte rätar på sig ordentligt men vi jobbar på det.
Lite lika kanske vi ändå är, Grappa och jag. Jag gillar nämligen inte heller när någon snor mina grejer, har nog ganska mycket humör och lite ”franska nerver” som min mamma alltid sagt. Dagen idag den 19 december 2009 började vid 9 tiden med lite frukost och utformandet av en ”att göra innan 14.00 lista”. Det blev ganska mycket saker på den eftersom vi skulle ha gäster hela eftermiddagen, bjuda på glögg, gröt och skinka samt dela ut en del julklappar. Det skulle städas, handlas, rastas hund, griljeras skinka och kokas gröt. Stressen bubblande lite oroväckande under ytan men jag bet ihop och raskade iväg till affären med lista och plånbok. Tog en ”dra maten” korg la i mina vantar och började med att plocka till mig ströbröd. Nästa på listan var bröd, julknäcke och senap. Slängde i en låda choklad och kände mig ganska nöjd där jag stod som nummer 2 i kassakön. Jag la upp mina varor på bandet, betalade och vände mig sedan om för att ta mina vantar ur botten på korgen. DÖM OM MIN FÖRVÅNADE FRUSTRATION NÄR VANTARNA VAR BORTA!!!! Nu kände jag genast hur stressen började förvandlas till nåt som säkert skulle kunna likna Grappas ungdomliga utbrott. Jag spände misstänksamt ögonen i personerna bakom mig i kön och sa högt och tydligt att; -Det är då för jäkligt att man inte ska kunna vända ryggen till innan ens grejer får fötter! Jag spanade hätskt på deras väskor och kollade vad som stack ut ur deras fickor, men såg inga vantar. Med ilskan rykande ur öronen packade jag mina varor, ställde påsen och gick ett varv i affären för säkerhets skull, sen ångade jag iväg ut till bilen. Barhänt i 16 minusgrader. På vägen hem ringde jag morsan och berättade hur tjuvaktigt folk som handlade på ICA i Limmared, och att jag numer inte hade några fiiiina gröna ylletummisar från Lofoten och att jag förmodligen skulle frysa händerna av mig de närmsta dagarna på grund av detta. Sen funderade jag på julskinkan och den stundande griljeringen. Konstigt. Jag minns inte att jag packade ner ströbrödet i påsen…kolla kvittot, inget ströbröd med ut. Men VA FAAN?? BÅDE vantarna OCH ströbrödet? Folk är inte kloka! En rundpall i Månstadkorset och 5 minuter senare ångade jag tillbaks in i affären. Noterade att kassörskan slängde en orolig blick åt mitt håll och gick sen raka vägen till ströbrödet. Slet åt mig en paket och satte full fart mot kassan igen varpå jag praktiskt taget snubblar över en ”dra matenkorg”. Som tur var slängde jag en blick i den innan jag började svära över att folk var BÅDE tjuvaktiga och slarviga, och vad tror ni låg i korgen? Jo, ett paket ströbröd och ett par gröna ylletummisar från Lofoten! Resten av grejerna måste jag ha tagit under armen fram till kassan i mitt förvirrade stressade tillstånd. Jag övervägde snabbt att stoppa ner vantarna i väskan och lämna korgen för att rädda mitt ansikte, men det stod en liten tant jämte mig och såg så frågande ut så om jag hade gjort det hade hon nog trott att det var jag som stalJ Alltså var det bara att ta tjuren vid hornen, le och glatt tala om för kassörskan att jag hittat mina vantar, där jag själv hade lagt dom. Betala ströbrödet och åka hem. Det kommer ta ett tag igen innan jag anklagar någon annan för mina egna brister, tappar bort ett par vantar eller plockar fram mina ”franska nerver”.
Jag borde verkligen inte sitta här. Jag borde städa, tvätta, bära in ved, gå till stallet, räfsa löv, packa ur jobbväskan, ta en dusch och laga lunch. Grappa tycker jag borde ta en lång promenad i skogen, alternativt lägga ett spår eller två till henne. Katterna tycker jag borde bjuda på en påse färskmat och slänga ut hunden i hundgården. Chefen tycker jag borde boka in nya tider för de som inte har fått utbildning i Time Care, och mitt överjag tycker jag borde läsa böcker och skriva recensioner som ska bifogas mitt projektarbete i min utbildning. Borde. Fy tusan vilket trist ord!
Nu har jag dock en liten egenhet som gör att ju mer jag borde (eller kanske framför allt ju fler som har åsikter om vad jag borde), desto minde gör jag. Kanske därför jag bara sitter här med kaffet och totalvägrar?
En god vän sa till mig här om dagen att ”jag vill bara ha kul, bara få va vild och galen ibland” och jag kan inte annat än att hålla med. Jag måste verkligen gaska upp mig lite och inte vara så jävla pretto hela tiden. Jag menar, det måste ju vara mer spännande om livet bestod av 10or och 5or, än att hela tiden ligga på en konstant 7a? A flat line liksom, av det kan ju vem som helst dö av leda. Näe mina vänner, nu ska partypinglan flytta hem igen och därmed basta. Prettofia kan få bo i uthuset och äta torrfoder ihop med katterna.
Imorrn blir det sökträning för hela slanten och det ska bli skitkul! Grappa är alltid på hugget vad det än gäller och det är en fröjd att försöka matcha den lilla loppanJ Onsdagens skydd gick toppenbra och det ska följas upp på Stormvallen på söndag innan det är dags att hämta världens goaste plutt i Skövde.
I december blir det träningshelg i Örebro med Emma och Bibbi mfl. Vi har unisont besämt att vi ska träna liiite hund och dricka myyyycket vin, och då ska prettofia definitivt bli hemma, om jag så ska behöva sätta hänglås på uthuset!!
En annan kul sak som jag måste berätta är att jag fått ett otroligt fint referensbrev att bifoga min vårdhundsinstruktörsansökan av en person jag respekterar oerhört mycket. Man blir glad och väldigt stolt över att ha kunnat göra ett så gott intryck på en annan människa. Här stack ju prettofia fram hakan direkt och skrek att ” –DET ÄR MIN FÖRTJÄNST!! PASSA DIG NU SÅ DU INTE SABBAR DETTA MED DIN SLAPPA LIVSFÖRING. HA! VILD OCH GALEN GENERERAR INGA FINA REFERENSER!” Men jag drämde uthusdörren i nyllet på henne och haspade dörren. Jag skulle gärna vilja inbilla mig att det kan vara lite min förtjänst ocksåJ.
Nu har jag bestämt mig. Jag skiter i städningen, böckerna och Time Care, går ut och tränar lite istället, och tar en sväng till bolaget och handlar en flaska vin till kvällen. Måste ju ha nåt att bjuda på när partypinglan kommer hem!
HörsJ
Ibland, eller ganska ofta, slåss mina olika personligheter om vem som ska blogga, vilket resulterar i att det inte blir någon blogg alls. Idag har vi gjort en kompromiss; alla som vill får komma till tals, på villkor att det inte blir för långrandigt.
Ordning och reda, en i taget;
Mamman i mig går just för tillfället med abstinens upp över öronen. Detta är iofs mattens fel men hon ska få komma till tals senare. Imorrn kommer dock Tim hit och det ska bli såååå mysigt! Det är 12 dagar sen vi träffades nu och ibland fattar jag inte själv hur jag står ut med denna jäkla situationen. Tyvärr måste man ju försörja sig, OCH ha ett liv samtidigt som man är en mamma, just för att kunna vara en bra mamma och inte olycklig, stressad, pank och sur jämt. Jag försöker göra det bästa jag kan av tiden som blir, åka upp till Örebro så ofta jag kan och jobba så lite som möjligt när Tim är här. I år kommer det bli en Jul utan honom, och det gruvar jag mig för, men jag får väl passa på att jobba så jag kan vara ledig nästa år J Positive thinking!
Förvärvsarbetaren har haft det tufft den gångna vecka vill jag lova. Tisdag till fredag fick jag känna på hur det är att ha ett vanligt dagtidskneg igen vilket jag totalt hade förträngt. Nu minns jag varför jag slutade med det. HUA för att vara på jobbet hela dagarna och bara ha de mörka kulna kvällarna som tar slut fortare än en mås släpper en skit. Näe mina vänner, man ska passa på att SOVA på jobbet så man kan göra roligare saker på dagarnaJ. Anledningen till detta lilla snedsteg var att jag fått utbildning i ett för oss nytt datasystem som vi ska använda för att planera vår arbetstid mm. Jag ska vara schemaombud för min personalgrupp och ska nu börja utbilda dem i de delar de behöver för att kunna lägga in sina tider. Säkert jättebra, så länge det inte krånglar…kan bli dyrt för Tranemo kommun med nya fönsterrutor och datorer. Vad i hela friden hände med bläck, papper och tippex? Som tur är har jag en mycket tålmodig och vänligt sinnad chef, smarta brudar i personalgruppen och ett smidigt bemanningskravJ
Matten har med fullt upp för tillfället. Förrförra helgen spenderades i huvudstaden med utbildning på Hundens Hus. Jag tänkte göra ett ärligt försök att bli vårdhundsinstruktör. Som tur är bor man inte där alltså. Jag hann inte ens parkera första dagen innan jag hade både hemlängtan och agorafobi. Helgen var intensiv med massa teori och praktiska övningar, och nu ska jag börja med ett stort projektarbete som ska redovisas i januari. Som tur var hade sedlighetspolisen på norrort lånat ut sitt fina hus i Vallentunatrakten till mig och Grappa, så vi kom ut från stan mellan varven. Själv hade hon dragit till Norrköping på skyddsläger den lilla glidaren, men tur var väl det på sätt och vis för både jag och Grappa var helt slut på kvällarna! Hur var det då för en äkta bonnläpp att köra bil i storstan? Jo jag kan säga att det var tur jag hade Ellen. Hon lotsade mig fram och tillbaks varje dag och det enda jag behövde göra var att svänga dit hon sa, och om jag var olydig (vilket jag garanterar att jag inte var med flit) så lade hon bara om rutten åt mig. Lätt som en plätt!
Förutom allt lull lull med klick, trick, troll och cirkuskonster har vi faktiskt kört en del hederlig dunka dunka den senaste tiden. Fösta övningen i munkorg är gjord, och precis som förväntat var det inte svårt att få Grappa att säga VOFF (=stick din jävel). Matten är ju dock ganska novis när det gäller skyddet, så alla framsteg tillskrivs figurant och kunniga träningskamrater. Jag har insett att det är ganska handikappande att sakna erfarenhet i det man försöker träna. Att inte kunna förutse nästa steg, inte förstå varför det blir som det blir när det inte blev som det skulle. Att tycka man har en jättebra idé bara för att inse att man inte har en aning osv. Därför är det ganska skönt att gå ut och lägga ett spår eller köra vanlig hederlig lydnad mellan varven. För att hämta tillbaks lite självförtroende liksom.
Grappa har det jobbigt med nu för tiden. Med tre kattungar och en storkatta i huset svettas vallhunden i henne. Som värst är det när en unge är uppe, en i vardagsrummet och en i köket. Då vankar hon benen av sig för att ha koll på alla. Bäst är det när dom är allihop och busar i soffan, då kan hon ligga mitt i alltihop och bara vrida på skallen.
För övrigt tänkte jag beställa mig ett par nya Lundhagsbrallor för att pigga upp mig själv lite så här när mörkret kryper på. De andra jag har är luriga. Jag påpekade detta för min Lundhagskontakt när vi åkte på träning ihop förra veckan. Dom ändrar nämligen storlek lite hur som helst. Periodvis (mestadels på sommaren) är dom nästan för stora, och sen är dom plötsligt för små (oftast börjar dom krympa i oktober). Han hade inte tidigare hört talas om fenomenet men rekommenderade ett par med stretch över baken. Dom ska tydligen vara mer pålitliga och jag hoppas han har rätt. Annars tänker jag byta märke.
Nu tror jag de flesta av mig har fått lätta sitt hjärta för denna gången. Den enda som saknas är partypinglan. Nån som sett henne eller hört nåt på länge? Jag tyckte jag såg en skymt i lördagskväll, men det var bara en hägring. Jag saknar henne faktiskt lite, hon är en frisk fläkt som piggar upp (så länge hon inte får för mkt dricka). Ser ni henne nånstans så kan ni väl skicka hem henne. Hon behövs här och ska inte vara ute och ränna på eget bevåg!
Alla felstavningar, särskrivningar och övriga grammatiska fel i denna bloggen tillskriver jag härmed dyslektikern. Hon är ständigt närvarande och bara mer eller mindre påstridig beroende på dagsformen. Alla som nån gång har chattat med mig på skype eller fb kan intyga detta. Fruktansvärt irriterande men dessvärre ofrånkomlig.
PeaceJ
